Ursprung - Woods of Infinity

Jag låter order sakta ta form

som en del av försöket att rida ut en storm.

Det skogstorn jag sitter i skakar av vinden

och dess bräckliga konstruktion får på örat och kinden.

Det stearinljus jag lyckats tända brinner med näppe och nöd,

en välriktad vindpust blir snart dess död.

Det är fortfarande länge kvar till första frosten

men jag känner mig redan frusen av regnet och blåsten.

Många är de människor som nu är fulla på krogen

men ytterst få är de som är ensamma i skogen.

Kristna, muslimer, judar och många därtill

kommer att dö när jag får som jag vill.

Skogen är vårt ursprung — skogen är vår borg!

I skog känner vi glädje, lust och sorg.

Vad gick fel?

Jag vill kriga!

Jag vill nå renhet!

Jag ser ut från min lilla höjd och skådar ett grågrönt landskap,

fritt från fröjd.

Jag känner mig säll fast jag är lerig, regnvåt — längt från värmen i ett hem.

Jag önskar mig blixt och åska!

Något som göt mig rädd!

Jag vill bli uppryckt från nutidsmänniskans trygga bädd.

Kroppen huttrar, magen kurrar och tankarna far omkring.

Runt om mig härskar naturens eviga monotoni.

Det är regn och vind, mend ändå mer liv än en stadskårna.

Jag hör en klagan och möjligen ett rop

och plötsligt nedanför ser jag en meterdjup grop.

Skulle jag lägga mig där uti ville gropen täcka över sig själv…

Jag skulle ta ett djupt andetag och låtsas att jag snart måste bli väckt

och därmed varde mitt liv släckt.

Men en natt om sextionio år, då dimman ligger ogenomträngligt tät

har jag blivit en annan existens.

Då finns inga rimliga svar…

Kvar.

— Ravenlord — 2010−07−22

Lascio che gli ordini prendano forma piano piano

come parte del tentativo di superare una tempesta.

La torre della foresta in cui mi siedo è scossa dal vento

e la sua struttura fragile arriva all'orecchio e alla guancia.

La candela che sono riuscito ad accendere brucia con difficoltà e angoscia,

una folata di vento ben diretta sarà presto la sua morte.

Manca ancora molto al primo gelo

ma mi sento già congelato dalla pioggia e dal vento.

Molte sono le persone che ora sono ubriache al pub

ma pochissimi sono quelli che sono soli nella foresta.

Cristiani, musulmani, ebrei e molti altri

morirò quando avrò quello che voglio.

La foresta è la nostra origine - la foresta è il nostro castello!

Nella foresta proviamo gioia, desiderio e dolore.

Cosa è andato storto?

Voglio una guerra!

Voglio raggiungere la purezza!

Guardo fuori dalla mia piccola altezza e vedo un paesaggio grigioverde,

libero dalla gioia.

Raramente mi sento fangoso, bagnato dalla pioggia, lontano dal calore di una casa.

Desidero fulmini e tuoni!

Qualcosa che mi ha spaventato!

Voglio essere tirato su dal letto sicuro dell'uomo moderno.

Il corpo trema, lo stomaco brontola e i pensieri vagano.

Tutto intorno a me è l'eterna monotonia della natura.

È pioggia e vento, ma ancora più vita di un corpo cittadino.

Sento un lamento e forse un grido

e improvvisamente sotto vedo una fossa profonda un metro.

Dovevo sdraiarmi lì, la fossa voleva coprirsi...

Farei un respiro profondo e fingere di dovermi svegliare presto

e così la mia vita si è spenta.

Ma una notte tra sessantanove anni, quando la nebbia è impenetrabilmente densa

Sono diventato un'altra esistenza.

Allora non ci sono risposte ragionevoli...

Sinistra.

- Signore dei Corvi - 2010-07-22