Ændalykt - Armagedda

En giftblomma sprungen från ur-ormens cirkel

Oölad djupt nere i tystnadens salar

Ett fall mången gång större än livets mirakel

En längtan om död som i tystnaden talar

Långt under bergets rötter och den avlidnes grav

Bortom livet självt, ändock kommen därav

Där smides de törnar som tär på vårt bröst

I stjärnfria nätter, när sommar blir till höst…

Genom vävnad och märg som en uråldrig klåda

Likt likmaskens hunger och dess spöklika sång

Likt nekrofilens saliv på kadavrets kön

En ohelig kärek till föruttnelsens intrång

Helios!

Horlykta!

Förbannad må den vara!

Ty vad gott gör dess ljus när var dag är för lång?

Och himmelens järtecken skänker blott tröst

Ty de varslar om ändalykt, evig bortgång…

Ty snarans prakt den går ej att förneka

Jämrande nu upp från stugtakets bjälkar

Lemmar ge vika!

Eder tid äro förbi

Likt vissnande blad på gravblommans stjälkar

Bak gärdsgårdens knotor i skogsbrynets rand

En fasans gestalt, ödets timglas han bär

Öppna din grind och låt elden dö ut

Ty det är döden, min vän, och hans timme äro här…

Dal cerchio del serpente spuntò un fiore velenoso

Non morti nel profondo delle sale del silenzio

Una caduta molte volte più grande del miracolo della vita

Un desiderio di morte che parla in silenzio

Molto al di sotto delle radici della montagna e della tomba del defunto

Al di là della vita stessa, eppure vieni da essa

Là si forgiano le fucine che mangiano i nostri seni

Nelle notti senza stelle, quando l'estate si trasforma in autunno...

Attraverso tessuti e midollo come un prurito antico

Come la fame del verme cadavere e il suo canto spettrale

Come la saliva del necrofilo nel genere della carcassa

Un empio amante dell'intrusione della decadenza

Elio!

Horlykta!

Maledetto sia!

Perché a che serve la sua luce quando ogni giorno è troppo lungo?

E i segni del cielo danno solo conforto

Perché avvertono della fine, della morte eterna...

Per lo splendore del laccio non si può negare

Lamentarsi ora dalle travi del tetto del cottage

Lemmar dai Vika!

Il tuo tempo é finito

Come foglie appassite sugli steli della lapide

Dietro i nodi della recinzione ai margini del bosco

Una figura dell'orrore, la clessidra del destino che porta

Apri il tuo cancello e lascia che il fuoco si spenga

Perché è la morte, amico mio, e la sua ora è qui...