Fattig Bonddräng - Christopher Sander, [ingenting]

Jag är fattig bonddräng, men jag lever ändå

Dagar går och kommer, medan jag knogar på

Harvar, sår och plöjer, mockar, gräver och bär

Går bak mina oxar, hojtar visslar och svär

Jag är fattig bonddräng, och jag tuggar mitt snus

Och när lörda'n kommer, vill jag ta mig ett rus

Sen, när jag blitt livad vill jag tampas och slåss

Vila hos en flicka vill jag också, förstås

Sen, så kommer sönda'n, och då vill våran präst

Att jag ska i kyrkan, men då sover jag mest

Prästen kan väl sova hela måndagen men

För en fattig bonddräng, börjar knoget igen

Så går hela veckan, alla dagar och år

Jag går med min lie, och jag plöjer och sår

Jag kör mina oxar och jag hässjar mitt hö

Harvar, gnor och trälar, och till sist ska jag dö

Står där, fattig bonddräng invid Himmelens port

Lite rädd och ledsen för de synder jag gjort

Man ska inte supa, hålls med flickor och slåss

Herren, Gud i Himlen, är väl missnöjd förstås

Men, då säger Herren: Fattig bonddräng, kom hit

Jag har sett din strävan och ditt eviga slit

Därför, fattig bonddräng, är Du välkommen här

Därför, fattig bonddräng, skall Du vara mig när

Åh, jag, fattig bonddräng står så still inför Gud

Och sen klär han på mig den mest snövita skrud

Nu Du, säger Herren, är ditt arbete slut

Nu Du, fattig bonddräng, nu får Du vila ut

Sono un povero contadino, ma vivo ancora

I giorni vanno e vengono, mentre mi abbatto

Erpici, scrofe e aratri, falcia, scava e trasporta

Camminando dietro i miei buoi, gridando, fischiando e imprecando

Sono un povero contadino e mastico il mio tabacco da fiuto

E quando arriva sabato, voglio sballarmi

Poi, quando sarò vivo, voglio essere addomesticato e combattere

Riposa con una ragazza che voglio anch'io, ovviamente

Poi arriva la domenica e poi il nostro prete lo vuole

Che vado in chiesa, ma poi per lo più dormo

Il prete però può dormire tutto il lunedì

Per un povero contadino, la nocca riparte

Così va per tutta la settimana, ogni giorno e anno

Cammino con la mia falce, aro e semino

Guido i miei buoi e rastrello il mio fieno

Erpici, gnomi e schiavi, e infine morirò

In piedi lì, povero contadino presso la porta del paradiso

Un po' spaventato e dispiaciuto per i peccati che ho commesso

Non si dovrebbe bere, uscire con le ragazze e litigare

Il Signore Dio in cielo è ovviamente dispiaciuto

Ma poi il Signore dice: Povero contadino, vieni qui

Ho visto il tuo impegno e la tua eterna fatica

Perciò, povero contadino, sei il benvenuto qui

Pertanto, povero contadino, sarai me quando

Oh, io, povero contadino, sto così fermo davanti a Dio

E poi mi veste con l'abito più candido

Ora tu, dice il Signore, la tua opera è compiuta

Ora tu, povero contadino, ora riposati