Tro Och Tvivel - Håkan Hellström

'94 hade jag ett fast jobb på Pååls bagerier

Tills jag började med tequila och blev trummis i en ny orkester

Och sen sa de på Pååls att några skulle gå

Och det betydde Karl-Johan, Andreas och jag

Jag hade inga barn då

Men Karl-Johan hade två så det tog hårt på honom

Det var nästan alltid svart i tankarna på Långedragspaviljongen

Där jag nästan alltid satt med pensionärerna

Under båtsäsongen

Och vi såg på de unga och glömska

I båtar och i varandras armar

Och tänkte «Skuld och lidande väntar på er fortfarande»

Har gått på knä så många år i den här staden

Men jag svär att jag hörde Frälsningsarmén sjunga om att lämna allt

Bakom sig, första gången jag såg dig

Och jag svär att jag hörde lastbilar från E4: an dundra förbi där utanför

Natten vi kysste all skit vi gått igenom här adjö

Lena ville ifrån kranarna och indieklubbarna

Det var då Lena, nu vill jag alltid stanna

Och min lille son ler mot manshororna

När vi går förbi hand i hand vid Fiskekyrkan

Åh ändå, Hurricane

När de skrev om mig i tidningen sa du som det var

«Glöm det aldrig Håkan, parkbänken är aldrig långt borta»

Men den gamla goda tiden, nu kommer den aldrig tillbaka

Men jag svär att varenda fyllo på varenda bänk i vartenda hörn

Hälsade på oss, natten jag fann dig

Och jag svär att jag aldrig sett stjärnorna tydligare ovanför

Natten vi kysste all skit vi gått igenom här adjö

Adjö

'94 Ho avuto un lavoro a tempo indeterminato presso le panetterie Pååls

Fino a quando ho iniziato con la tequila e sono diventato un batterista in una nuova orchestra

E poi a Pååls hanno detto che alcuni sarebbero andati

E questo significava Karl-Johan, Andreas e io.

Non avevo figli allora

Ma Karl-Johan ne aveva due, quindi ha avuto un impatto su di lui

Era quasi sempre nero nella mente a Långedragspaviljongen

Dove mi sono seduto quasi sempre con i pensionati

Durante la stagione nautica

E abbiamo guardato i giovani e gli smemorati

Nelle barche e l'uno nelle braccia dell'altro

E pensò «Debito e sofferenza ti stanno ancora aspettando»

Sono stato in ginocchio per così tanti anni in questa città

Ma giuro che ho sentito l'Esercito della Salvezza cantare di lasciare tutto

Dietro di lui, la prima volta che ti ho visto

E giuro che ho sentito tuonare fuori i camion della E4

La notte in cui abbiamo baciato tutta la merda che abbiamo passato qui addio

Lena voleva allontanarsi dalle gru e dai club indie

Quella era allora Lena, ora voglio sempre restare

E il mio figlioletto sorride alle puttane maschi

Quando passiamo mano nella mano a Fiskekyrkan

Oh comunque, uragano

Quando hanno scritto di me sul giornale, hai detto per così dire

«Non dimenticarlo mai Håkan, la panchina del parco non è mai lontana»

Ma i bei vecchi tempi, ora non torneranno mai più

Ma giuro che ognuno ha riempito ogni singola panchina in ogni angolo

Ci hai salutato, la notte in cui ti ho trovato

E giuro che non ho mai visto le stelle più chiaramente sopra

La notte in cui abbiamo baciato tutta la merda che abbiamo passato qui addio

Arrivederci