Nu Är Det Synd Om De Döda - Kraja

Nu är det synd om dom döda

Som ej får sitta i vårens tid

Och värma sig i solen

På ljus och ljuvlig blomsterlid

Men kanske viskade dom döda

Då ord till vivan och violen

Som inga levande förstår

Dom döda veta mer än andra

Och kanske skulle dom när solen går

Då, med en glädje djupare än vår

Bland kvällens skuggor ännu vandra

I tankar på den hemlighet

Som bara graven vet

Nu är det synd om dom döda

Som ej får sitta i vårens tid

Och värma sig i solen

På ljus och ljuvlig blomsterlid

Men kanske viskade dom döda

Då ord till vivan och violen

Som inga levande förstår

Dom döda veta mer än andra

Och kanske skulle dom när solen går

Då, med en glädje djupare än vår

Bland kvällens skuggor ännu vandra

I tankar på den hemlighet

Som bara graven vet

Nu är det synd om dom döda

Som ej får sitta i vårens tid

Och värma sig i solen

På ljus och ljuvlig blomsterlid

Men kanske viskade dom döda

Då ord till vivan och violen

Som inga levande förstår

Dom döda veta mer än andra

Och kanske skulle dom när solen går

Då, med en glädje djupare än vår

Bland kvällens skuggor ännu vandra

I tankar på den hemlighet

Som bara graven vet

Ora è un peccato per i morti

Che non è consentito sedersi in primavera

E crogiolarsi al sole

Su una luce e un bel fiore sbocciano

Ma forse hanno sussurrato morto

Poi parole a vivan e violino

Che nessun essere vivente comprende

I morti ne sanno più degli altri

E forse lo farebbero quando il sole tramonta

Poi, con una gioia più profonda della nostra

Tra le ombre della sera ancora vaganti

Al pensiero di quel segreto

Come solo la tomba sa

Ora è un peccato per i morti

Che non è consentito sedersi in primavera

E crogiolarsi al sole

Su una luce e un bel fiore sbocciano

Ma forse hanno sussurrato morto

Poi parole a vivan e violino

Che nessun essere vivente comprende

I morti ne sanno più degli altri

E forse lo farebbero quando il sole tramonta

Poi, con una gioia più profonda della nostra

Tra le ombre della sera ancora vaganti

Al pensiero di quel segreto

Come solo la tomba sa

Ora è un peccato per i morti

Che non è consentito sedersi in primavera

E crogiolarsi al sole

Su una luce e un bel fiore sbocciano

Ma forse hanno sussurrato morto

Poi parole a vivan e violino

Che nessun essere vivente comprende

I morti ne sanno più degli altri

E forse lo farebbero quando il sole tramonta

Poi, con una gioia più profonda della nostra

Tra le ombre della sera ancora vaganti

Al pensiero di quel segreto

Come solo la tomba sa