Sängen - Olle Adolphson

En dag, när jag gick ner åt smedjan en sväng

Så kom sme’n ut på gården och ropa:

«Kom hit, får du se på en hopfällbar säng

Som jag just nu har byggt åt min fru

Den här kan man vika på mitten, så här…»

Och så tryckte han till på ett ställe

När jag hjälpt honom upp och han någotsånär

Pustat ut efter chocken och smällen

Tog han sin säng och bar in den till sig

Och så satte han ner den på kammar’n

Praktisk och bra, tänkte jag och sa hej

Han var fiffig och knepig för sju

Han hade en underbar fru

Hon var skön som en huldra och rak som ett träd

Och hon förde sig som en gudinna

Jag tände så hela mitt inre bröts ned

Från den dan då jag först henne såg

Det var som om himlen med blixten mig slog

Och till stoft och till aska mig brände

Var gång jag sedan en flicka mig tog

Tänkte jag ej på annat än henne

Sen gick det fort, på en kvart blev hon min

För en sommar.

Åh, Gud, vilken kvinna

Var kväll han gick ut och det smällde i grinden

Steg jag uti kammaren in

Och där gick vi båda i spinn

Åh, vår kärlek stod flammande vallmoblomsröd

Var gång smeden var ute med gänget

På kammaren blåste vi under vår glöd

Och begrep ej att fanken var lös

En afton vid tröskeln det knarrade till

Och det pysslade utanför dörren

Någonting knäppte och sen blev det still

Och sen visste vi ingenting förrän

Något drogs till som man skjuter ett spjäll

Det var någon som röck i ett snöre

Sängen for plötsligt ihop med en smäll

Och jag gjorde ett jättelikt kast

För sent, för vi satt redan fast

In kom smeden och skratta: «Det här var just snyggt

Det gick visst inte helt som ni trodde»

Vi låg inuti sängen som sme’n hade byggt

Det var bara min fot som stack ut

Där låg vi och tryckte och allting var svart

Och vi vred oss som maskar och snodde

Och sen hördes från fönstret förskräckliga skratt

Och där stod hela gänget och glodde

«Vad tycker ni att vi ska ta oss till?

Jag får göra det endaste rätta

Det här ska bli något för folk att berätta»

Sa smeden och bet mig i tån

Och sen bar han ut oss på går'n

Just det!

Och där tar historien slut

Sensmoral och såntdär är ju löjligt

Hur det gick sen får ni själv räkna ut

För nåt mera berättar jag ej

Det blir mellan henne och mig

Un giorno, quando scesi alla fucina di un giro

Allora il vecchio uscì nel cortile e gridò:

«Vieni qui, vedi un letto pieghevole

Che attualmente sto costruendo per mia moglie

Questo può essere piegato a metà, così…”

E poi ha premuto in un punto

Quando l'ho aiutato ad alzarsi e lui ha seminato qualcosa

Esploso dopo lo shock e il botto

Prese il suo letto e glielo portò dentro

E poi l'ha posato sulla camera

Pratico e buono, ho pensato e salutato

Era intelligente e furbo per sette

Aveva una moglie meravigliosa

Era bella come una huldra e dritta come un albero

E si è comportata come una dea

Ho acceso così tutto il mio interno si è rotto

Dal giorno in cui l'ho vista per la prima volta

Era come se il cielo con un fulmine mi avesse colpito

E in polvere e in cenere ho bruciato

Ogni volta che ho preso una ragazza

Non pensavo ad altro che a lei

Poi è andata veloce, in un quarto d'ora è diventata mia

Per un'estate.

Oh, Dio, che donna

Ogni notte usciva e il cancello sbatteva

Sono entrato nella camera

E lì entrambi siamo andati in testacoda

Oh, il nostro amore era rosso papavero ardente

Ogni volta che il fabbro era fuori con la banda

Nella camera abbiamo soffiato sotto le nostre braci

E non capiva che il fank fosse sciolto

Una sera sulla soglia ci fu uno scricchiolio

E stava armeggiando fuori dalla porta

Qualcosa scattò e poi rimase fermo

E poi non sapevamo nulla fino a quando

Qualcosa è stato tirato mentre si spara a uno smorzatore

Qualcuno stava fumando una corda

Il letto è crollato improvvisamente con un botto

E ho fatto un lancio enorme

Troppo tardi, perché eravamo già bloccati

Il fabbro entrò e rise: «Questo era proprio bello

Di certo non è andata proprio come pensavi»

Ci siamo sdraiati nel letto che la puzza aveva costruito

Era solo il mio piede che sporgeva

Eccoci lì, premendo e tutto era nero

E ci strizzavamo come vermi e ci contorcevamo

E poi dalla finestra si udirono risate orribili

E lì l'intera banda si fermò e guardò male

«Dove pensi che dovremmo andare?

Devo fare l'unica cosa giusta

Questo sarà qualcosa di cui la gente parlerà»

disse il fabbro, mordendomi l'alluce

E poi ci ha portato a fare una passeggiata

Destra!

E lì finisce la storia

Senso morale e cose del genere sono ridicole

Come è andata dopo puoi capirlo da solo

Perché non ti dirò altro

Sarà tra lei e me