Din lugna röst - Tomas Andersson Wij

Jag skrev ett kärleksbrev till dig

Som aldrig skickades

Som blev kvar hos mig

Det var årets första dag i Paris

Och det var så hopplöst typiskt

På nåt vis

Aldrig litat på ruset i min kropp

Har ett hål i lungan

Som läcker luft och hopp

Vi sträckte oss emot varann

Från varsin ensamhet

Från varsitt land

Din lugna röst

Jag hör den i mig

Jag hör den i mig

Din lugna röst

Jag hör den i mig

Jag hör den i mig

Ikväll

När jag kom hem

Var du nån annanstans

Jag var en idiot

Som slarvar bort sin bästa chans

Och den vägg jag murat föll ihop

Varje dag och vaknatt

Var ett ljudlöst rop

Jag bad om din lugna röst

För jag hör den i mig

Jag hör den i mig

Din lugna röst

Jag hör den i mig

Jag hör den i mig

Ikväll

Vi går sakta genom stan vi två

Luften fylls av fåglar när klockan slår

Fem i Engelbrekts kyrka och gatorna fylls

En servitör lägger dukar över borden

Han tänder i fönstret

Det är din röst jag hör

Vi sträckte oss emot varann

Från varsin ensamhet

Och nådde fram

Din lugna röst…

Ti ho scritto una lettera d'amore

Che non è mai stato inviato

Che è rimasto con me

Era il primo giorno dell'anno a Parigi

Ed era così irrimediabilmente tipico

In qualche modo

Non mi sono mai fidato della fretta nel mio corpo

Ha un buco nel polmone

Come aria deliziosa e speranza

Ci siamo allungati l'uno contro l'altro

Da ogni solitudine

Da ogni paese

La tua voce calma

Lo sento dentro di me

Lo sento dentro di me

La tua voce calma

Lo sento dentro di me

Lo sento dentro di me

Stasera

Quando tornai a casa

Eri da qualche altra parte?

Ero un idiota

Chi spreca la sua migliore occasione

E il muro che ho costruito è crollato

Ogni giorno e la notte di veglia

Era un grido senza suono

Ho chiesto la tua voce calma

Perché lo sento dentro di me

Lo sento dentro di me

La tua voce calma

Lo sento dentro di me

Lo sento dentro di me

Stasera

Camminiamo lentamente per la città, noi due

L'aria è piena di uccelli quando suona la campana

Cinque nella chiesa di Engelbrekt e le strade si riempiono

Un cameriere mette le tovaglie sui tavoli

Illumina la finestra

È la tua voce che sento

Ci siamo allungati l'uno contro l'altro

Da ogni solitudine

E raggiunto

La tua voce calma...