Jag nådde aldrig riktigt fram till dig - Tomas Andersson Wij

Ja, vi möttes i en bar, det var 1991

Vi pratade musik, vi pratade om film vi sett

Och du skrev ditt namn och nummer på en vit pappersservett

Den natten flög jag hem över Stockholms alla blanka tak

Hela staden var förändrad, regnet hade annan smak

Jag minns dagarna i sängen när du läste högt för mig

Och jag visste hela tiden att slutet närmar sig

25 år sedan den hösten

Och vi ses i Griffith Park

Och vi tar bilder uppe på berget

Samma kärlek, samma gap

Och du somnar vid min sida

Så nära, men nej

Jag nådde aldrig riktigt fram till dig

Ja, du kom från Charles de Gaulle med kvällens allra sista flight

Du var klubb och katedral, Henry Morgan och Sebastian Flyte

Och jag hyrde ut min lägenhet och fick ett rum hos dig

Och vår stad den var så kal och sträng och anorektisk då

Men hos dig fick alla vara bland jugend och bland rokoko

Du sa «livet är ditt, det kan levas på så många sätt»

Och jag såg skönheten och döden, allting i sin egen rätt

Och du talade, och jag lyssnade

Och det var någonting liksom skevt

Efter ett halvår var jag ensam

I din våning på 103

Jag har följt dig genom nätter

Från Paris, Rom och Marseille

Men jag nådde aldrig riktigt fram till dig

Nej, jag nådde aldrig riktigt fram till dig

Till dig

Ja, du kunde alltid säga vad det var för fel på mig

För känslig, aggressiv, för dålig på att foga sig

Och i drömmarna så slog jag hårt utan att rubba dig

Man kan inte vara närmre andra än man är sig själv

Man kan inte vara närmre andra än man är sig själv

När hon sa det första gången blev jag kall som en norrländsk älv

Jag tror du älskade mig ända tills jag började tänka själv

45 år sedan jag föddes

Och vi ses på mitt kalas

Och du skämtar och är högljudd

Och du läcker av giftig gas

Jag har bultat, jag har vädjat

Och mått långt från okej

För jag nådde aldrig riktigt fram till dig

Jag nådde aldrig riktigt fram till dig

Nej, jag nådde aldrig riktigt fram till dig

Till dig, till dig

Sì, ci siamo incontrati in un bar, era il 1991

Abbiamo parlato di musica, abbiamo parlato di film che abbiamo visto

E hai scritto il tuo nome e numero su un tovagliolo di carta bianco

Quella notte sono volato a casa su tutti i tetti lucenti di Stoccolma

L'intera città era cambiata, la pioggia aveva un sapore diverso

Ricordo i giorni a letto quando mi leggevi ad alta voce

E ho sempre saputo che la fine era vicina

25 anni da quell'autunno

E ci vediamo a Griffith Park

E facciamo foto in montagna

Stesso amore, stesso distacco

E ti addormenti al mio fianco

Così vicino, ma no

Non ti ho mai veramente raggiunto

Sì, sei venuto da Charles de Gaulle con l'ultimo volo della sera

Eri club e cattedrale, Henry Morgan e Sebastian Flyte

E ho affittato il mio appartamento e ho preso una stanza con te

E la nostra città allora era così spoglia, austera e anoressica

Ma con te, tutti devono essere tra l'Art Nouveau e tra il Rococò

Hai detto "la vita è tua, può essere vissuta in tanti modi"

E ho visto la bellezza e la morte, tutte a pieno titolo

E tu hai parlato, e io ho ascoltato

Ed era qualcosa come storto

Dopo sei mesi ero solo

Nel tuo piano di 103

Ti ho seguito per le notti

Da Parigi, Roma e Marsiglia

Ma non ti ho mai veramente raggiunto

No, non ti ho mai veramente raggiunto

A te

Sì, puoi sempre dire cosa c'era che non andava in me

Troppo sensibile, aggressivo, troppo cattivo nell'unirsi

E nei sogni colpivo forte senza disturbarti

Non puoi essere più vicino agli altri di quanto lo sei a te stesso

Non puoi essere più vicino agli altri di quanto lo sei a te stesso

Quando lo disse per la prima volta, mi sentii freddo come un fiume del Norrland

Penso che tu mi amassi finché non ho iniziato a pensare da solo

45 anni da quando sono nato

E ci vediamo alla mia festa

E stai scherzando e sei rumoroso

E stai perdendo gas tossico

Sono preso a pugni, ho fatto appello

E le misure tutt'altro che a posto

Perché non ti ho mai veramente raggiunto

Non ti ho mai veramente raggiunto

No, non ti ho mai veramente raggiunto

A te, a te