Trasten - Tomas Andersson Wij

När frosten har kopplat greppet igen

När hösten är här och mörkret med den

Då tätar jag kittet över min fog

När regnet ger svavel över min skog

Jag tiger men Gud förlåter mej nog

När lusten på nytt har frusit till is

När rösten förtonar in i ett dis

Då lämnar jag huset tomt för en skog

Då lyfter en trast i ekot som dog

Hon flyr men till våren kommer hon nog

Rönnbär ger dej färger i september

Bäcken ger dej tillrop och små trallar i maj

Trasten hittar fram fast vindar vänder och på svaj

Ser jag båten längta till en kaj

När trasten har lagt sej ner för att dö

Och somnar till ro i fallande snö

Då lämnar jag huset tomt för en krog

Och tänder ett ljus för rösten som dog

Jag dricker men Gud förlåter mej nog

Moder Jord, du sörjer för vårt bästa

Gaia är en gåva och vårt liv är ett lån

Hoppet lämnar sist men för det mesta går din son

Likafullt besviken härifrån

När frosten har kopplat greppet igen

När hösten är här och mörkret med den

När regnet ger svavel över min skog

Då lyfter en trast i ekot som dog

Hon flyr men till våren kommer hon nog

Quando il gelo ha ricollegato l'impugnatura

Quando l'autunno è qui e l'oscurità con esso

Quindi sigilla lo stucco sulla mia articolazione

Quando la pioggia dà zolfo sulla mia foresta

Sono silenzioso ma Dio mi perdona abbastanza

Quando il desiderio si è congelato di nuovo

Quando la voce svanisce in una foschia

Poi esco di casa vuota di una foresta

Poi un tordo si solleva nell'eco come se

Fugge ma probabilmente arriverà in primavera

Le bacche di sorbo ti danno colori a settembre

Il ruscello ti dà grida e piccoli carrelli a maggio

Il tordo trova la sua strada anche se i venti girano e ondeggiano

Vedo la barca che desidera una banchina

Quando il tordo si è sistemato per morire

E addormentarsi per riposare nella neve che cade

Poi esco di casa vuota di un'osteria

E accende una candela per la voce che è morta

Bevo ma Dio mi perdona abbastanza

Madre Terra, tu fornisci il nostro meglio

Gaia è un dono e la nostra vita è un prestito

La speranza se ne va per ultima, ma per la maggior parte se ne va tuo figlio

Ancora deluso da qui

Quando il gelo ha ricollegato l'impugnatura

Quando l'autunno è qui e l'oscurità con esso

Quando la pioggia dà zolfo sulla mia foresta

Poi un tordo si solleva nell'eco come se

Fugge ma probabilmente arriverà in primavera