Blues för Jacques Brel - Cornelis Vreeswijk

Rostiga gränder, sotiga tak

Hundar som parar sig, fylla och brak

Kärringar slåss om fisken

Och hojtar gällt

Och med pannan stödd mot sin öl vid disken

Sover lill-Paulus sällt

Och i Antwerpen susar ett dragspel

En sång, en chanson

Om just honom, just honom, just honom

Och många miljoner fler

För han är som en snurra, som snurrar, och stannar

Och sen aldrig rör sig mer

Trasiga vagnar på trasiga spår

Svarta ruiner från svarta år

Jag blundar och genast hör jag taktfasta vrål

Jag ser en förkolnad bild av soldaten som drunknade i stål

Och i Antwerpen susar ett dragspel

En sång, en chanson

Om just honom, just honom, just honom

Och några miljoner fler

För han är som en snurra, som snurrar, och stannar

Och sen aldrig rör sig mer

Vackra Minouschka, Katendrechts skatt

Jenever, Jenever, och hesa skratt

Det doftar frityr och rosor

Från Rue de Becq

Och i gränderna fladdrar horornas trosor

Från slaka klädesstreck

Och i Antwerpen susar ett dragspel

En sång, en chanson

Om just henne, just henne, just henne

Och många miljoner fler

För hon är som en snurra, som snurrar, och stannar

Och sen aldrig rör sig mer

I mitt Antwerpen går jag omkring

Och tänker att allt är ingenting

Borta är musikanten som förr här fanns

Borta är också tiggaretanten som bodde ingenstans

Och i Antwerpen susar ett dragspel

En sång, en chanson

Om just henne, just henne, just henne

Och några miljoner fler

För hon är som en snurra, som snurrar, och stannar

Och sen aldrig rör sig mer

Vicoli arrugginiti, tetti fuligginosi

Cani che si accoppiano, si riempiono e cadono

Le donnole litigano per il pesce

E grida stridule

E con la fronte appoggiata alla birra al bancone

Il piccolo Paul dorme profondamente

E ad Anversa fischia una fisarmonica

Una canzone, una chanson

Di solo lui, solo lui, solo lui

E molti altri milioni

Poiché egli è come un arcolaio, che gira e si ferma

E poi non muoverti mai più

Carri rotti su binari rotti

Rovine nere di anni neri

Chiudo gli occhi e subito sento ruggiti ritmici

Vedo un'immagine carbonizzata del soldato annegato nell'acciaio

E ad Anversa fischia una fisarmonica

Una canzone, una chanson

Di solo lui, solo lui, solo lui

E qualche milione in più

Poiché egli è come un arcolaio, che gira e si ferma

E poi non muoverti mai più

Bella Minouschka, il tesoro di Katendrecht

Jenever, Jenever e risate rauche

Profuma di cibo fritto e rose

Da Rue de Becq

E nei vicoli svolazzano le mutandine delle puttane

Da stendibiancheria sciolti

E ad Anversa fischia una fisarmonica

Una canzone, una chanson

Di solo lei, solo lei, solo lei

E molti altri milioni

Perché è come un arcolaio, che gira e si ferma

E poi non muoverti mai più

Nella mia Anversa vado in giro

E pensare che tutto è niente

Non c'è più il musicista che era qui

Se n'è andato anche il mendicante che non abitava da nessuna parte

E ad Anversa fischia una fisarmonica

Una canzone, una chanson

Di solo lei, solo lei, solo lei

E qualche milione in più

Perché è come un arcolaio, che gira e si ferma

E poi non muoverti mai più