Grimasch om morgonen - Cornelis Vreeswijk

Nu faller dagg och nu stiger sol

Men det kan du inte höra

Du ligger utan blus och kjol

Med läpparna mot mitt öra

Tala nu allvar, ber du bestämt:

Du skrattar visor och sjunger skämt

Du kan men vill inte göra

En sång om lyckan den sköra

Nu stiger sol och nu faller dagg

För fattigt folk och för rika

Men lyckan har en förgiftad tagg

Som man bör noga undvika

Hon stannar gärna i några dar

Men när du vill hålla henne kvar

Blir hennes ögon iskalla

Och du blir bitter som galla

Så faller daggen förutan ljud

Och gräs och blader blir våta

Och varje morgon står solen brud

Fast inga brudpsalmer låta

Ann-Katarin, du skall veta att

Det finns en lycka som dör av skratt

Men den vill smekas om natten

Och den är stilla som vatten

Stig upp ur sängen Ann-Katarin

Och lyssna på något viktigt:

Det finns ett särskilt slags ädelt vin

Som man bör njuta försiktigt

För om man dricker det utan sans

Förlorar det sin forna glans

Och du får kvar en tom flaska

Och bittra tårar och aska

Ora cade la rugiada e ora sorge il sole

Ma non puoi sentirlo

Sei senza camicetta e gonna

Con le sue labbra contro il mio orecchio

Ora, parla seriamente, sicuramente chiederai:

Ridi canti natalizi e canti barzellette

Puoi ma non vuoi

Una canzone sulla felicità i fragili

Ora sorge il sole e ora cade la rugiada

Per i poveri e per i ricchi

Ma la felicità ha una spina avvelenata

Che dovrebbe essere accuratamente evitato

È felice di restare per qualche giorno

Ma quando vuoi tenerla

I suoi occhi diventano gelidi

E diventi amaro come la bile

Poi la rugiada cade senza suono

E l'erba e le foglie si bagnano

E ogni mattina il sole sorge sposa

Sebbene non vengano cantati inni nuziali

Ann-Katarin, dovresti saperlo

C'è una felicità che muore di risate

Ma vuole essere accarezzato di notte

Ed è immobile come l'acqua

Alzati dal letto Ann-Katarin

E ascolta qualcosa di importante:

C'è un tipo speciale di vino nobile

Che va gustato con attenzione

Perché se uno lo beve senza pensarci

Perde il suo antico splendore

E ti rimane una bottiglia vuota

E lacrime amare e cenere