Till en gammal knarkare - Cornelis Vreeswijk

In kom en gammal knarkare på Klara Polisstation

hans skor var våta och hans ögon kalla

Och när han skulle tala fick han inte fram en ton

så han kunde varken sjunga eller tjalla

Vi la honom i en ensamcell: hans säng var våt av blod

Så småningom gick han in och ut som barn i huset

En vacker dag dök han plötsligt upp med ett brev och på brevet stod:

«Jag offrar mina ]skor för det grönaljuset…»

Men jag öppnade brevet och jag läste som så:

«Hej Bröder, lyssna nu till min historia

En gång var jag en vacker prins och lycklig som få

Min faders stolthet!

Och min moders gloria

En vacker dag emellertid, tog jag min första sil

Då öppnades min ögon och jag skåda'

bland alla stackars jävlarna som åker runt i bil

och bor och dör och äter i en låda

Så jag gav bort min arvedel till första bästa svin

som sprang iväg och köpte sig en fylla

Och jag bytte bort mitt vackra slott mot amfetamin

som jag hade i små kapslar i min hylla

Min fader dog av vrede och min moder dog av gråt

och jag blev hatad utav mina bröder

men jag gav väl fan i detta och jag gnolade en låt

där ja bodde i en svinkvart på Söder

Det sista som jag bytte bort det var min vackra röst

mot Adams äpple.

Och för fagra Eva

Och lade mig att vila mellan två kvinnobröst

för jag var trött, jag ville inte leva"

Här slutade brevet och intet öga torrt

och kommissarien röt: «Nå, för satan

Släpp ut den fan ur cellen!

Och se till att ha kommer bort!»

Så där låg vår knarkare på gatan

Då ljöd en röst från himmelen så klar och så ren:

«Låt alla era skenkänslor fara

Ty denna vackra prins han gav bort allt vackert sken

därför skall han evinnerligen vara!»

Man trodde ju Gud fader här i vår stad

ej skulle bli tillstädes.

Trodde du ja

Men femti gamla knarkare som han stod i en rad

och stampade och skrek: «Halleluja!»

Och fyra ljuva änglar tog hjärtat ur hans kropp

och la det i en plastpåse med hans spruta

Och sedan steg dom sakta mot Himmelen opp

Och nu är klockan mycket, dags att sluta

È arrivato un vecchio drogato alla stazione di polizia di Klara

le sue scarpe erano bagnate e i suoi occhi freddi

E quando stava per parlare, non riusciva a tirar fuori un biglietto

quindi non poteva né cantare né cantare

Lo abbiamo messo in cella d'isolamento: il suo letto era bagnato di sangue

Alla fine entrava e usciva come un bambino di casa

Un bel giorno apparve all'improvviso con una lettera e sulla lettera c'era scritto:

«Sacrifico le mie scarpe per quel semaforo verde...»

Ma ho aperto la lettera e ho letto così:

«Ciao Fratelli, ora ascoltate la mia storia

Una volta ero un bel principe e felice come pochi

L'orgoglio di mio padre!

E l'aureola di mia madre

Un bel giorno, tuttavia, ho preso il mio primo setaccio

Poi i miei occhi si sono aperti e ho visto

tra tutti i poveri bastardi che vanno in giro in macchina

e vivere e morire e mangiare in una scatola

Così ho dato via la mia eredità al primo miglior maiale

che è scappato e si è comprato da ubriacare

E ho scambiato il mio bellissimo castello con anfetamine

che avevo in piccole capsule sul mio scaffale

Mio padre è morto di rabbia e mia madre è morta di pianto

ed ero odiato dai miei fratelli

ma me ne fregava di questo e ho gnolato una canzone

dove sì viveva in un porcile a Söder

L'ultima cosa che ho scambiato è stata la mia bellissima voce

verso il pomo d'Adamo.

E per la bella Eva

E mi ha fatto riposare tra i seni di due donne

perché ero stanco, non volevo vivere"

Qui la lettera è finita e non un occhio secco

e il commissario ruggì: «Beh, dannazione

Fai uscire quel bastardo dalla cella!

E assicurati di scappare!

Quindi c'era il nostro drogato per strada

Poi una voce dal cielo suonò così chiara e così pura:

«Lascia andare tutti i tuoi falsi sentimenti

Per questo bellissimo principe ha dato via ogni bella parvenza

quindi sarà per sempre!

Dopotutto, si credeva che Dio fosse il padre qui nella nostra città

non sarebbe presente.

Pensavi di sì

Ma cinquanta vecchi drogati come lui erano in fila

e pestava e gridava: «Alleluia!»

E quattro dolci angeli gli tolsero il cuore dal corpo

e metterlo in un sacchetto di plastica con la sua siringa

E poi si alzarono lentamente verso il Cielo

E ora è molto tardi, è ora di fermarsi