Sorgsen ton - Garmarna

Med sorgsen ton jag sjunga vill

Om ett förfärligt under

Du som det hör märk noga till

Och minns det alla stunder

Vid Gibbau by vid Penne strand

I Pommern i det tyska land

Sig denna saken händer

En fattig bonde bodde där

Och barn han hade många

Som gjorde honom stort besvär

Om bröd han nödgas gånga

Den äldsta dottern av sin far

Samt mor och syskon avsked tar

Och ger sig ut att tjäna

En tid därefter hände sig

Att fadern hennes dödde

Och modern som sig ömkelig

På käpp och krycka stödde

Bad dottern som var tämligt rik

Till graven hjälpa faderns lik

Som barnslig plikt befaller

Hon svarte det går mig ej an

Ej för mig skuld det bringar

Begraven hur i vill och kan

Men jag mitt mynt ej skingrar

Hur jag går klädder var man ser

Stor sak vad grav man gubben ger

Ej därom någon sköter

Då hennes fru slik hårdhet såg

Hon mera ädelt tänkte

Hon var barmhärtig i sin håg

Hon mat och pengar skänkte

Dess fru gav henne tvenne bröd

Att ge sin mor som led stor nöd

Och sådan hjälp behövde

När hon ett stycke hade gått

Och harmsen brödet burit

Sin frus barmhärtighet försmått

Och argt på modern svurit

Kom hon där vägen oren var

Tänk vad för medel då hon tar

Att fina skorna spara

Där fanns ej sten där fanns ej spång

Varpå hon kunde kliva

Gå kring blev vägen alltför lång

Ej vill hon smutsig bliva

Då lägger hon de bröden så

Att hon på dem kund torrskodd gå

Men straffet resan stäckte

Dess fötter fastnar genast kvar

Då hon på brödet träder

På benen hon förgäves drar

Hon bannar svär och hädar

Ty som en stor och jordfast sten

Orörlig står ock hennes ben

I marken synes fasta

Hon ropar då jag usla barn

Försmått min moder snälla

Har själv mig snärjt i syndens garn

Det får jag nu umgälla

Om hjälp hon tigger varje man

De bjuda till men ingen kan

Dess fot från marken röra

Ej kunde hon de sista ord

Med bruten röst framföra

Förrän den eljest fasta jord

Begynte sig att röra

Hon knäppte sina händer ihop

Och sjönk så neder i en grop

Som henne strax betäckte

I människor betänken er

Högfärden låten fara

Och girigheten som man ser

Är och en farlig snara

Låt pigans ofärd varna er

Från synd och flärd allt mer och mer

Och från högfärdig levnad

Con tono triste voglio cantare

A proposito di un terribile miracolo

A te come appartiene, nota attentamente

E ricordalo sempre

Al villaggio di Gibbau sulla spiaggia di Penne

In Pomerania nel paese tedesco

Da soli questa cosa accade

Lì viveva un povero contadino

E i bambini ne ha avuti molti

Il che gli ha creato un sacco di guai

Se pane è costretto a camminare

La figlia maggiore di suo padre

E madre e fratelli si salutano

E si propone di guadagnare

Qualche tempo dopo è successo

Che suo padre è morto

E madre che è patetica

Su bastone e stampella supportati

Chiese la figlia che era piuttosto ricca

Alla tomba aiuta il cadavere del padre

Come comanda il dovere infantile

Lei ha risposto che non mi interessa

Non per me il senso di colpa porta

Sepolto come vuoi e come puoi

Ma non disperdo la mia moneta

Come vado vestiti dove guardi

Grande cosa che una tomba dà il vecchio

A nessuno importa di questo

Poi sua moglie vide una tale durezza

Pensò più nobilmente

Era misericordiosa nella sua mente

Ha donato cibo e denaro

Sua moglie le diede due pani

Dare a sua madre che era in grande difficoltà

E un tale aiuto era necessario

Quando se n'era andata da un po'

E l'harsen portava il pane

La misericordia di sua moglie disprezzò

E arrabbiato con la madre ha giurato

È venuta dove la strada era impura

Pensa che tipo di mezzi prende

Per risparmiare belle scarpe

Non c'era pietra, non c'era passerella

Dopodiché potrebbe fare un passo

Camminando, la strada è diventata troppo lunga

Non vuole sporcarsi

Poi mette i pani così

Che lei su quei clienti vada a secco

Ma il viaggio di rigore accoltellato

I suoi piedi si bloccano immediatamente

Poi calpesta il pane

Sulle gambe tira invano

Lei giura e giura

Perché come una grande pietra terrosa

Le sue gambe sono ancora immobili

Nel terreno sembra fisso

Grida quando ho bambini schifosi

Disprezzo mia madre, per favore

Io stesso mi sono impigliato nel filo del peccato

Ora devo discuterne

Chiede aiuto a ogni uomo

Fanno un'offerta ma nessuno può

I suoi piedi da terra si toccano

Non conosceva le ultime parole

Esegui con voce rotta

Prima del terreno altrimenti solido

Ha cominciato a muoversi

Intrecciò le mani

E poi sprofondò in una fossa

Che ha appena coperto

Nelle persone ti considerano

L'orgoglio lascia che il pericolo

E l'avidità che vedi

È e una trappola pericolosa

Lascia che la disgrazia della cameriera ti avverta

Dal peccato e dal flirt sempre di più

E dalla vita alta