Dödens strand - Månegarm

Smärtan tär själen, en tystnadens tår faller,

mot sorgedränkt jord, den svartaste mull.

Den tunga svärta som blindar min syn,

darrandes på knä, världen faller skata ned.

Mina händer fylls, med livets vatten,

detta varma flöde, jag går stilla hän.

Släpper mitt svaga grepp, förlöst från väven.

från de bojor, som fjättrat mig.

Vader fram i mörkret i minnenas flod,

ett ändlöst ropande efter dödens strand.

Svagt skymtar hon, vars son jag är.

djupet och mörkret, farsontes bittra moder.

Faller på knä inför, hennes sjukliga prakt.

hennes kalla barm, välkomnar mig åter…

Il dolore consuma l'anima, cade una lacrima di silenzio,

contro la terra del lutto, la terra più nera.

La pesante oscurità che acceca i miei occhi,

tremando in ginocchio, il mondo cade pattinando.

Le mie mani sono piene, con l'acqua della vita,

questo flusso caldo, cammino ancora.

Rilasciando la mia debole presa, liberata dal tessuto.

dalle catene che mi legavano.

Guadando nell'oscurità nel fiume dei ricordi,

un grido senza fine per la riva della morte.

Lei suggerisce debolmente, di cui sono figlio.

gli abissi e le tenebre, l'amara madre del padre.

Cadendo in ginocchio prima, il suo splendore malaticcio.

il suo gelido seno, accoglimi ancora...