Eld - Månegarm

Tronar på bädd så röd

dömd att evigt vakta,

en gång luftens okrönte kung

nu fjättrad tills tid blir aska

Eld så ren, bränner köttet

tänder skiljer märg från ben

Sover glömskans

befriande sömn

men drömmar ger ej honom vila

En strimma av rök,

svart som opal,

blott stoft av det som

skall komma

Eld så ren, bränner köttet,

tänder skiljer märg från ben,

Vakna, sprid dina vingar

och låt skuggan härska än en gång.

Ondsint, förbittrad,

ruvar på hämd.

Galen av hunger,

tårar av blod…

Liv skall ge vika för död…

…och döden skall komma

för ung som för gammal

och rensa upp landet från mänsklighet

Högt över träden med

vindar av storm,

ett liv för varje år, vid

Helheims rand.

För dagar av pina för

dagar av sorg,

ett hat är övermäktigt, nu ni döden skall dö.

Eld så ren, bränner köttet,

tänder skiljer märg från ben.

Vakna, sprid dina vingar

och låt skuggan härska

än en gång

Trono sul letto così rosso

condannato a custodire per sempre,

un tempo il re senza corona dell'aria

ora incatenato finché il tempo non si riduce in cenere

Fuoco così pulito, brucia la carne

i denti separano il midollo dall'osso

Dorme l'oblio

sonno liberatorio

ma i sogni non gli danno riposo

Una striscia di fumo,

nero come opale,

solo polvere di cosa

verrà

Fuoco così puro, brucia la carne,

i denti separano il midollo dalle ossa,

Svegliati, spiega le ali

e lascia che l'ombra regni ancora una volta.

Maligno, amaro,

rimugina sulla vendetta.

Pazzi per la fame,

lacrime di sangue…

La vita deve cedere il passo alla morte...

… E la morte verrà

troppo giovane e troppo vecchio

e purifica la terra dall'umanità

In alto sopra gli alberi con

venti di tempesta,

una vita per ogni anno, a

rand di Helheim.

Anche per giorni di dolore

giorni di dolore,

un odio è opprimente, ora la tua morte è morire.

Fuoco così puro, brucia la carne,

i denti separano il midollo dall'osso.

Svegliati, spiega le ali

e lascia che l'ombra regni

una volta