O tysta ensamhet - Sissel

O tysta ensamhet,

Var skall jag nöjen finna?

Bland sorg som ingen vet,

Skall mina dar försvinna.

En börda tung som sten

Mig möter vart jag går.

Bland tusen finns knappt en,

Som kärlek rätt förstår.

Det är den tyngsta sorg

Som jorden månde bära

Att man skall mista bort

Sin allra hjärtans kära.

Det är den tyngsta sorg

Som solen övergår

Att man skall älska den

Man aldrig nånsin får.

Ett rent och ädelt sinn,

En dygd som ensamt blänker,

En mun som talar ett

Med allt vad hjärtat tänker.

Jag tror en sådan vän

Är mer än mycket rar.

Var skall jag finna den

Som dessa dygder har?

Emellan dig och mig

Där tändes upp en låga

Där tändes upp en eld

Som är en daglig plåga.

Hur skall jag dämpa den

Vet jag alls ingen rå',

Jag sörjer till min död

Om jag dig ej kan få

O silenziosa solitudine,

Dove dovrei trovare intrattenimento?

Tra dolori che nessuno conosce,

Dovrebbero scomparire i miei giorni.

Un peso pesante come la pietra

Me incontra dove vado.

Tra mille ce n'è appena uno,

Come capisce l'amore.

È il dolore più pesante

Come può sopportare la terra

Quello dovrebbe perdere

Mio caro.

È il dolore più pesante

Mentre il sole tramonta

Quello dovrebbe amarlo

Non ne hai mai uno.

Una mente pura e nobile,

Una virtù che sola risplende,

Una bocca che parla

Con tutto ciò che pensa il cuore.

Penso che un tale amico

È più che molto raro.

Dove dovrei trovarlo?

Chi ha queste virtù?

Tra te e me

Lì si è accesa una fiamma

Lì è stato acceso un fuoco

Che è un tormento quotidiano.

Come dovrei inumidirlo

Non conosco affatto il crudo ',

piango la mia morte

Se non riesco a prenderti