Jökeln - Vintersorg

Som en gammal isbelupen drake ligger Jökeln tung

Och vitgrönraggig nedför branten mellan tvenne toppar

Stjärten lindad runtom högsta

Spetsen, buken spänd och stinn

I fjällets kittel

Ryggen krönt av mittmoränens ås

Svart och knölig

Ner mot daln han sträcker långsmal nos med rynkigt

Skinn till läppar, vita tänder grina där imellan

Genom Jökelportens svarta hål rinner ur hans

Gap en lerig ström

Taggig kam på hjässan, mörka grumligt gröngrå ögon

Stelt han stirrar över dalen ner

Trycker nosen vädrar mot

Marken mellan tassarna vars mörka klor

Skymta fram ur våt smutsgrå ragg

Småväxt ättling av sin jättestamfar, istidsdraken

Fader Jökul själv

Han som sträckte stjärten upp

Mot polen ramarna mot blockberg och ural

Han som över fjäll och slätter vräkte sig

Krälande och vältrande

Han som fyllde hav och sjöar

Rev med klorna rispor i de hårda hällar

Gnagde klipporna och pressade

Bergen samman med sin tyngd

Han som skövlade och lade öde sagoskogar

Gröna paradis

Blåste med iskall andedräkt bort

Allt som levde, blommande och lyste

Come un vecchio drago coperto di ghiaccio, Jökeln è pesante

E uno straccio bianco-verde giù per il precipizio tra due cime

La coda avvolta intorno al più alto

La punta, addome teso e teso

Nel calderone delle montagne

Il dorso è coronato dalla dorsale morenica mediana

Nero e bitorzoluto

Giù verso la valle allunga il naso lungo e stretto con le rughe

Pelle alle labbra, denti bianchi che sorridono in mezzo

Attraverso il buco nero di Jökelporten esce dal suo

Spacca un ruscello fangoso

Pettine spinoso sul cuoio capelluto, occhi grigio-verde torbidi scuri

Rigidamente guarda attraverso la valle in basso

Premendo il naso si respira contro

Il terreno tra le zampe i cui artigli scuri

Scorci di straccio grigio sporco bagnato

Discendente di piccola taglia del suo gigantesco antenato, il drago dell'era glaciale

Padre Jökul stesso

Colui che ha allungato la coda

Verso la Polonia le cornici verso le montagne di blocchi e gli Urali

Colui che sui monti e sulle pianure si gettò

Strisciare e rotolare

Colui che riempì i mari e i laghi

Strappa con gli artigli graffi nelle lastre dure

Rosicchiava le rocce e premeva

Le montagne insieme al loro peso

Colui che ha devastato e desolato foreste da favola

Paradiso verde

Sospinto da un alito gelido

Tutto ciò che è vissuto, fiorito e brillato