Det sorgliga sändebudet - Mikael Wiehe

Det var en gång ett sändebud

Med sorgliga besked

Och en blick som aldrig lyfte sej från jorden

När man fråga' var han kom ifrån

Så peka' han och teg

För hans läppar kunde inte forma orden

Han bodde i ett källarhåll

Det var där, han helst höll till

Det var alltid dit, han sökte sej tillbaka

Men en dag steg han fram med en lapp

Där det stod med spretig stil:

Jag svär att jag kan känna marken skaka

Och löven föll från träden

Och haven gled isär

Och han mötte bara vrede och förtvivlan

Och nån fick säg' dom enkla ord

Som lyste upp hans själ:

Har du inget gott att säg' så kan du tiga

Una volta era un inviato

Con una triste notizia

E uno sguardo che non si alzò mai da terra

Quando gli è stato chiesto 'da dove viene

Quindi indicò e rimase in silenzio

Perché le sue labbra non potevano formare le parole

Abitava in un seminterrato

Era lì, ha preferito restare

Era sempre lì, cercava la via del ritorno

Ma un giorno si fece avanti con un biglietto

Dove diceva in modo sparso:

Giuro che sento tremare la terra

E le foglie cadevano dagli alberi

E i mari si separarono

E ha incontrato solo rabbia e disperazione

E qualcuno doveva dire le parole semplici

Che illuminò la sua anima:

Se non hai niente di buono da dire, puoi tacere