Tusenåriga stråk - Vintersorg

På tiällhedens myrplatå står färgspänsten all

Längs urgamla landmärken våta

Betagen av växtrikets förföriska kall

Dess prunkande och skrimrande gåta

Jag reser i regnskuggans dävna rike

På höglandsslättens allvarsgrönskande dunkel

Med känslan;

som markernas jämnlike

En värdväxt för orkidé och isranunkel

Jämmerdal i ljus undanskymd

Längs tusenåriga stråk

En vid horisont med oändlig rymd

Spridda tecken från samma epok

Mager jordmån märkt av köld

Längs tusenåriga stråk

Under höstfrostens glittriga sköld

Allt ur samma röst, allt ur samma språk

I dalgången dras jag mot vattenbryn

Där den flyktiga morgondimman tågar

Den kommo från djupet, den kommo ifrån skyn

Och frammanar alla syner som av storslagenhet lågar

Stiglös utpost för denna vandringsgesällen

Medan dvärgbjörksnåren hätar sitt spröda skuggvalvla däröver

Lågalpina videbälten ger mig ro och viloställen

Rötter inrunder ger mig den huldhet jag behöver

Jämmerdal i ljus undanskymd

Längs tusenåriga stråk

En vid horisont med oändlig rymd

Spridda tecken från samma epok

Mager jordmån märkt av köld

Längs tusenåriga stråk

Under höstfrostens glittriga sköld

Allt ur samma röst, allt ur samma språk

Öppen för skridande villfarelse på mo och mad

Bergklyftan siras av solens ljusa lyfting

Lockad av alstringsrika rännilars sorlande serenad

Som stiger ur fjällsjöns djupa syftning

Sull'altopiano della palude di tiällheden, l'elasticità del colore è tutto

Lungo antichi monumenti bagnati

Conquistata dal seducente freddo del regno vegetale

Il suo mistero sgargiante e scintillante

Viaggio nel regno ottuso dell'ombra della pioggia

Sulle verdi tenebre d'alta quota degli altopiani

Con il sentimento;

come eguale delle terre

Una pianta ospite per orchidea e ciambella di ghiaccio

Jämmerdal in luce oscurata

Lungo sentieri millenari

Un ampio orizzonte con uno spazio infinito

Personaggi sparsi della stessa epoca

Terreno magro segnato dal freddo

Lungo sentieri millenari

Sotto lo scudo scintillante del gelo autunnale

Tutto dalla stessa voce, tutto dalla stessa lingua

Nella valle sono attratto verso il bordo dell'acqua

Dove la fugace nebbia mattutina si allena

Veniva dal profondo, veniva dal cielo

Ed evoca tutte le visioni che mentono di grandezza

Avamposto senza sentieri per questo compagno di escursioni

Mentre i boschi di betulle nane riscaldano il loro arco fragile su di loro

Le cinture basse di vimini alpino mi danno pace e riposo

L'arrotondamento delle radici mi dà la castità di cui ho bisogno

Jämmerdal in luce oscurata

Lungo sentieri millenari

Un ampio orizzonte con uno spazio infinito

Personaggi sparsi della stessa epoca

Terreno magro segnato dal freddo

Lungo sentieri millenari

Sotto lo scudo scintillante del gelo autunnale

Tutto dalla stessa voce, tutto dalla stessa lingua

Aperto all'illusione lampante su mo e mad

La gola è adornata dal leggero sollevamento del sole

Attratto dalla ronzante serenata di ricche branchie

Che sorge dalla profonda punta del lago di montagna