Såna som vi... - Dan Berglund

Det svängde om bandet och vi hade skoj

I baren där rann det löven (?)…

Och som i ett brandsegel landade natten

Först i din smilgrop, sen i din koj

Det var på pustervikskällaren det stället

Är rivet för längesen

Och såna som vi kommer aldrig nånsin

Aldrig nånsin att finnas mer

Du kom liksom jag ifrån skimrande år

Med madrasser på golvet och blonmmor i hår

Där Bh: ar brändes där upproren gjordes

För att man tordes för att det går

Åh villken saga det blir att vara din

Även din skugga värmer mitt skin

Och såna som vi kommer aldrig nånsin

Aldrig nånsin att finnas mer

Ur din sångbok sjöng träden, där knoppades allt

Du ville, du trodde, du hoppades allt

Men flodångan tiden (?) det läckade sollet, drev åt de hållet

Där solskivan smalt

Mörklagda stränder gled bort och försvann, trummorna dundrade

Eldarna brann

Och såna som vi kommer aldrig nånsin

Aldrig nånsin att finnas mer

Du svala som skrider på himmelen berätta med osynligt bläck

Om min vän, men säg ej att allting återuppstår, som vår följs

Av sommar, vinter av vår

Kom inte med sånt där kretsloppstrams att allt börjar om

Någon annanstans

För såna som vi kommer aldrig nånsin

Aldrig nånsin att finnas mer

Ha cambiato la band e ci siamo divertiti

Nel bar correvano le foglie (?)…

E come in una vela di fuoco sbarcò la notte

Prima nella tua fossa del sorriso, poi nella tua cuccetta

Era nella cantina Pustervik quel posto

È stato demolito per molto tempo

E le persone come noi non verranno mai

Mai e poi mai più

Sei venuto come me da anni scintillanti

Con i materassi per terra e le madri dei fiori tra i capelli

Dove sono stati bruciati i reggiseni dove ha avuto luogo la rivolta

Perché hai osato farlo

Oh che favola sarà essere tua

La tua ombra scalda anche la mia pelle

E le persone come noi non verranno mai

Mai e poi mai più

Dal tuo libro di canzoni cantavano gli alberi, dove tutto germogliava

Volevi, pensavi, speravi tutto

Ma il tempo dei vapori di fiume (?) Il sole che trapelava, andava alla deriva in quella direzione

Dove il disco solare è stretto

Le spiagge buie scivolavano via e scomparvero, i tamburi tuonavano

I fuochi bruciavano

E le persone come noi non verranno mai

Mai e poi mai più

Frega che cammina nel cielo racconta con inchiostro invisibile

Riguardo il mio amico, ma non dire che tutto riemerge, come il nostro è seguito

D'estate, inverno di primavera

Non inventare cose come la tenuta del ciclo che tutto ricomincia

Altrove

Per quelli come noi non verremo mai

Mai e poi mai più