Vid vassen av den krökta ström - Helen Sjöholm

Vid vassen av den krökta ström

Som tycktes kärlek, kärlek susa

Låt ömma känslor dig berusa

Var lycklig, älska, njut och dröm

Men vet att under kärlekstvång

Ack vilket tvång den hunnit giva

För första känslan trogen bliva

Ty hjärtat älskar blott en gång

Sitt lugn den aldrig åter får

Som med en trogen kärlek bryter

Om tusen band han sedan knyter

Skall ångern följa i hans spår

Den sorg som tär hans kvalda bröst

Och tårarna uppå hans läger

Skall vittna att han allt inget äger

Den minsta ro, den minsta tröst

Den minsta ro, den minsta tröst

Alle canne del ruscello curvo

Che sembrava amore, amore sfrecciante

Lascia che i sentimenti teneri ti inebrino

Sii felice, ama, divertiti e sogna

Ma sappi che sotto la compulsione dell'amore

Ahimè, quale compulsione ha avuto il tempo di dare

Affinché il primo sentimento sia fedele

Perché il cuore ama una volta sola

La sua pace non torna mai più

Come con un amore fedele si rompe

Circa un migliaio di nastri poi lega

Il rimorso dovrebbe seguire le sue orme

Il dolore che mangia i suoi seni soffocati

E le lacrime in cima al suo accampamento

Deve testimoniare che non possiede nulla

La minima pace, la minima consolazione

La minima pace, la minima consolazione