55 - Mikael Wiehe

55 år gammal

Klockan är tre

Jag vaknar mitt i natten

Jag kan inte ligga här mer

Jag stiger upp ur min säng

och tar på mina kläder

Smyger ut ur mitt sovrum

lätt som en fjäder

Min hustru framför datorn

i rummet bredvid

koncentrerar sej på skärmen

som om hennes liv stod på spel

Hon sitter i sin morgonrock

med hörlurar på

Hon märker inte

att jag går

55 år gammal…

55 år gammal

Jag går hemifrån

Jag går ut genom dörren

utan att vända mej om

Jag går ut över gräsmattan

Jag går in ibland träden

Det här är den gamla

vanliga vägen

Jag går förbi fotbollsplanen

där mina barn spela' boll

Jag går förbi Stadsteatern

där jag aldrig fick nån roll

Jag går förbi skolan

där jag till slut blev student

Jag går förbi biblioteket

som står bommat och stängt

Jag går förbi statsministerns

omskrivna bostad

Jag går förbi ett par soptunnor

där nån står och rotar

Jag går förbi kasinot

Där lyser det än

Jag går förbi parken som anlas

för många kungar sen

55 år gammal…

55 år gammal

Jag strövar i natten

Jag går längs kanalens

smutsbruna vatten

Jag går förbi hotellet

Jag går över bron

Sen är jag framme

vid stans järnvägstation

Jag står där rätt länge

Jag längtar till värmen

Jag ser på tidtabellen över tågen

som går långt ut i världen

Jag tänker på livet

som jag har levt det tills nu

Jag tänker på hur livet

skulle kunna se ut

55 år gammal…

55 år gammal

Jag går hem igen

längs tomma gator

där allt är stängt

Förbi den fete kungen

som sitter staty på sin feta häst

Över det stora torget

där allt är släckt

Jag går förbi torrlagda fontäner

med gubbar som gapar

Jag svänger om hörnet

in på min egen gata

Hittar nyckeln, öppnar dörren

smyger in i mitt rum

Klär av mej, lägger mej

Allt är lugnt

Min hustru framför datorn

i rummet bredvid

koncentrerar sej på skärmen

som om hennes liv stod på spel

Hon sitter i sin morgonrock

med hörlurarna av

Hon märker inte

att jag är tillbaks

55 anni

Sono le tre

Mi sveglio nel cuore della notte

Non posso più stare qui

Mi alzo dal letto

e mi metto i vestiti

Sgattaiolare fuori dalla mia camera da letto

Leggero come una piuma

Mia moglie davanti al computer

nella stanza accanto

si concentra sullo schermo

come se fosse in gioco la sua vita

È seduta in accappatoio

con le cuffie

Lei non se ne accorge

che vado

55 anni…

55 anni

Sto uscendo di casa

Esco dalla porta

senza voltarsi

Esco sul prato

A volte vado tra gli alberi

Questo è il vecchio

modo ordinario

Passo davanti al campo di calcio

dove i miei figli giocano a 'palla

Passo davanti allo Stadsteatern

dove non ho mai avuto un ruolo

Passo davanti alla scuola

dove alla fine sono diventato uno studente

Passo davanti alla biblioteca

che è sbarrato e chiuso

Passo davanti al Primo Ministro

alloggi riscritti

Passo davanti a un paio di bidoni

dove qualcuno sta in piedi e fa il tifo

Passo davanti al casinò

Brilla ancora lì

Passo davanti al parco che viene allestito

troppi re allora

55 anni…

55 anni

Vago nella notte

Cammino lungo il canale

acqua marrone sporca

Passo davanti all'hotel

Passo il ponte

Allora sono qui

presso la stazione ferroviaria della città

Sono lì in piedi da un bel po' di tempo

Desidero il caldo

Guardo gli orari dei treni

che va lontano nel mondo

Sto pensando alla vita

come l'ho vissuta fino ad ora

Penso a come è la vita

potrebbe sembrare

55 anni…

55 anni

Sto tornando a casa

lungo strade vuote

dove tutto è chiuso

Oltre il re grasso

che siede statua sul suo grasso cavallo

Dall'altra parte della piazza principale

dove tutto è spento

Passo davanti a fontane prosciugate

con vecchi spalancati

Giro l'angolo

nella mia stessa strada

Trova la chiave, apre la porta

si intrufola nella mia stanza

Spogliami, mettimi giù

Va tutto bene

Mia moglie davanti al computer

nella stanza accanto

si concentra sullo schermo

come se fosse in gioco la sua vita

È seduta in accappatoio

con le cuffie spente

Lei non se ne accorge

che sono tornato