Sevilla - Mikael Wiehe

Det var om hösten

då när träden fäller bladen

och kvällarna är ljumma

efter sommar’ns heta sol

Apelsinerna på träden

är mogna sedan länge

Och promenadens paviljonger

har slått igen för länge sen

Gatorna låg tomma

medan regnet föll i skurar

Turisterna var borta

Bara tiggarna fanns kvar

Vi gick omkring i gränderna

vid Puerta Macarena

där mycket gamla murar

inte längre ger nåt skydd

Jag tror, jag stannar i Sevilla

där vindarna är ljumma

och apelsinerna är mogna

och där livet har sin gång

Det var då du sa det till mej

att din kärlek hade svalnat

Du sa att allt förändras

och mitt hjärta frös till is

Sen gick vi till hotellet

för att packa våra väskor

och åka ut till planet

som skulle ta oss hem

Jag tror, jag stannar i Sevilla

där kvinnorna är vackra

och alltid utom räckhåll

liksom svalorna i skyn

De’e svårt att tänka tanken

den att hemma är där borta

i mörkret och i kylan

och där inget mer blir sagt

Jag tror, jag stannar i Sevilla

i väntan på att våren

ska tina upp mitt hjärta

och förvandla det till en fjäril

Jag tror, jag stannar i Sevilla

där ritualerna kring livet

kring kärleken och döden

kanske skyddar mej från smärtan

Det var om hösten

då när träden fäller bladen

och kvällarna är ljumma

efter sommar’ns heta sol

Era in autunno

poi quando gli alberi perdono le foglie

e le sere sono tiepide

dopo il caldo sole estivo

Le arance sugli alberi

sono maturi da molto tempo

E i padiglioni delle passeggiate

ha reagito molto tempo fa

Le strade erano vuote

mentre la pioggia cadeva a rovescio

I turisti erano spariti

Rimasero solo i mendicanti

Abbiamo girato per i vicoli

alla Porta Macarena

dove mura molto antiche

non fornisce più alcuna protezione

Penso che rimarrò a Siviglia

dove i venti sono miti

e le arance sono mature

e dove la vita fa il suo corso

È stato allora che me l'hai detto

che il tuo amore si era raffreddato

Hai detto che tutto sta cambiando

e il mio cuore si è ghiacciato

Poi siamo andati in albergo

per fare le valigie

e vai in aereo

che ci riporterebbe a casa

Penso che rimarrò a Siviglia

dove le donne sono belle

e sempre fuori portata

così come le rondini nel cielo

È difficile pensare

quello di casa è laggiù

al buio e al freddo

e dove non si dice altro

Penso che rimarrò a Siviglia

aspettando quella primavera

scioglierà il mio cuore

e trasformalo in una farfalla

Penso che rimarrò a Siviglia

dove i rituali intorno alla vita

intorno all'amore e alla morte

forse mi protegge dal dolore

Era in autunno

poi quando gli alberi perdono le foglie

e le sere sono tiepide

dopo il caldo sole estivo