Trollkarlen - Mikael Wiehe

I den mycket lilla staden

Är luften tjock som rök

Den världsberömde trollkarlen

Ska komma på besök

Man flaggar på hotellet

Som för en president

Och stadens blåsorkester

Har fått nya instrument

Så kommer han med tåget

-han åker alltid tåg

En mycket gammal trollkarl

I sliten paletå

Två koffertar med snören om

Och vågor i sitt hår

Och ett litet, listigt leende

Som ingen kan förstå

Och blåsorkestern blåser

Och talar’n håller tal

Och mänskor ropar bravo

För de’e så, det brukar va

Sen går han till hotellet

Där presidenten brukar bo

Men städerskorna säger

Att han har hål i sina skor

Han har rest i hela världen

Han har trollat överallt

Han har trollat sej förmögen

Han har trollat sej ett namn

Nu kan han inte trolla mer

Men de’e det inte nån som vet

Och hans liv är sedan länge

En evighetsturné

Det sorlar av förväntan

I hotellets stora sal

Som packade sardiner

Sitter mänskorna på rad

Och fifflarna och skojarna

Har bänkat sej längst fram.

Dom hoppas kunna stjäla nåt

Ur mästarens program

Och så står han där på scenen:

En levande legend

Och härmar nåt, han lärde sej

En gång för länge sen

Han flaxar med sin kappa

Och han viftar med sin stav

Ja, han känner sina kunder

Och vet vad dom vill ha

Och publiken sitter hänförd

Och låter sej bedras

Som trollkarl är han kanske usel

Men som humbug är han bra

Och när allt till sist är över

Så gratulerar man sej själv

Man vet att man har upplevt

En oförglömlig kväll

En trollkarl sitter ensam

På rummet där han bor

Med döden i sitt hjärta

Och hål i sina skor

Ett litet, listigt leende

Så höjer han sin blick

Dom trodde att han trollade

De’e det som är hans trick

Nella cittadina molto piccola

L'aria è densa come il fumo

Il mago di fama mondiale

Verrà in visita

Bandiera in hotel

Quanto a un presidente

E l'orchestra di fiati della città

Ha ricevuto nuovi strumenti

Poi viene con il treno

- viaggia sempre in treno

Un mago molto vecchio

Nella tavolozza stanca

Due valigie con i lacci

E le onde tra i capelli

E un piccolo, astuto sorriso

Che nessuno può capire

E suona l'orchestra di fiati

E l'oratore fa un discorso

E la gente grida bravo

Per quelli che lo fanno, di solito è eh

Poi va in albergo

Dove di solito vive il presidente

Ma dicono le donne delle pulizie

Che ha dei buchi nelle scarpe

Ha viaggiato in tutto il mondo

Ha evocato ovunque

Si è evocato ricco

Ha evocato un nome

Ora non può più evocare

Ma nessuno lo sa

E la sua vita è finita da tempo

Un tour dell'eternità

Brulica di attesa

Nell'ampia hall dell'hotel

Come le sardine confezionate

Le persone si siedono in fila

E gli scherzi e gli scherzi

Si è seduto davanti.

Sperano di rubare qualcosa

Dal programma del master

E così sta lì sul palco:

Una leggenda vivente

E imitando qualcosa, ha imparato

Una volta tanto tempo fa

Sbatte il cappotto

E agita la bacchetta

Sì, conosce i suoi clienti

E sapere cosa vogliono

E il pubblico è affascinato

E si lascia ingannare

Come mago, potrebbe essere schifoso

Ma come bufala, è bravo

E quando tutto sarà finalmente finito

Quindi ti congratuli con te stesso

Sai di aver sperimentato

Una serata indimenticabile

Un mago siede da solo

Nella stanza dove abita

Con la morte nel cuore

E buchi nelle scarpe

Un piccolo, astuto sorriso

Poi alza lo sguardo

Pensavano che stesse facendo un'evocazione

Questo è il suo trucco