En natt i Köpenhamn - Benny Anderssons Orkester, Helen Sjöholm, Tommy Körberg

Cafeernas kulörta lyktor glittrar i kanales svarta vatten

Där ligger skeppen för mot stäv

Förtöjda längs en hög och stenklädd kaj

Glada människor pratar i munnen på varann

Och det är överfullt vid alla bord

Det sitter folk på kajen, en av männen ler mot mig

Jag är en ö av ensamhet i vimlet

Det blev som det kan bli

En natt i Köpenhamn

Vi gick till ett hotell, du skrev in oss i ditt namn

Jag minns en sprucken spegel, ett fönster står på glänt

Du vill att vi ska släcka men jag vill ha ljuset tänt

Det blev som det kan bli, en natt i Köpenhamn

Två främlingar som möts några timmar i en famn

Och sen var jag förlorad, du minns väl det min vän?

En gång för längesen, när du viskade mitt namn

En magisk sommarnatt i Köpenhamn

En stol blir plötsligt ledig och du tar den innan någon annan hinner

Och om jag hade velat protestera är det redan nu för sent

Servitrisen, den tjocka, som går förbi vårt bord

hon tar ingen som helst notis om dig

Och du slår ut med armarna och gör en hjälplös gest

I just den stunden började jag att älska

Du står kvar på en perrong

Ett ryck, så går mitt tåg igång

Och då ser jag framför mig

En bild av oss, ett liv med dig

Le lanterne colorate dei caffè brillano nell'acqua nera del canale

Là le navi giacciono davanti alla prua

Ormeggiata lungo un molo alto e rivestito in pietra

Le persone felici parlano nella bocca dell'altro

Ed è affollato ad ogni tavolo

Ci sono persone sedute sulla banchina, uno degli uomini mi sorride

Sono un'isola di solitudine nel trambusto

Era come può essere

Una notte a Copenaghen

Siamo stati in un albergo, ci hai scritto a tuo nome

Ricordo uno specchio rotto, una finestra socchiusa

Vuoi che lo spegniamo, ma io voglio che la luce sia accesa

Era come può essere, una notte a Copenaghen

Due sconosciuti che si incontrano per qualche ora in un abbraccio

E poi mi sono perso, te lo ricordi amico mio?

C'era una volta, quando sussurravi il mio nome

Una magica notte d'estate a Copenaghen

Una sedia diventa improvvisamente vuota e la prendi prima che qualcun altro abbia tempo

E se avessi voluto protestare, è già troppo tardi

La cameriera, quella grassa, che passa davanti al nostro tavolo

lei non si accorge di te

E colpisci con le braccia e fai un gesto impotente

In quel momento ho cominciato ad amare

Sei rimasto su una piattaforma

Uno scatto, poi il mio treno parte

E poi vedo davanti a me

Una nostra foto, una vita con te