Psalm i januari - Lars Winnerbäck

Fenomena, Du står tidlös mellan björkarna i frostat vinterhår

Fenomena, Du är tusental av nykterhet, och svaren där jag går

Lika jungfrulik som morgonen, om våren, bortom stan

Lika liten som ett sommarregn, för dom som inte hörde vad Du sa

Här lever drömmen om «det största», som en bubblande vulkan

Jag går och säger till mig själv: Snart är det vår.

Då faller regnet, inte jag

Fenomena, Du är vakan över mänskobyn, och flykten därifrån

Fenomena, Dina änglar sjunger kärlek, under månen, ner vid ån

Här växer tystnaden till vakuum, i betong och korridor;

Vi glömde björkarna, och änglarna i snön.

Och vissa tror att Du försvann

Glömskan härjar fritt och spottar skräck på fröken Svår

Och Hjärter Dam går runt och kämpar för att inte bli nånting man tar sig an

Fenomena, Du är lugnet som en söndag sprider ut på alla torg

Fenomena, Du predikar lika brinnande om glädje, som om sorg

Lika självklart spricker isen, som den frusit till en gång

Och Du spelar skådespelet gång på gång.

Men har vi lärt oss nånting alls?

Det är nätt och jämt att vi kan älska i betong

Och lika hårt, som Dina änglar sjunger vackert, stramar glömskan om min hals

Fenomena, Du står tidlös mellan björkarna, och sträcker ut Din hand

Fenomena, Du är Leva, låta leva, lite lugn i Leva land

Lika jungfrulik som morgonen, om våren, bortom stan

Lika väldig som ett åskmoln, när Du dånar över sovande kvarter

Här lever drömmen om «det största», som en bubblande vulkan

Snart spricker isen över ån.

Du viskar tyst: Långt bortom rikedom finns mer

Fenomeni, sei senza tempo tra le betulle nei capelli gelati dell'inverno

Fenomeni, siete migliaia di sobrietà, e le risposte dove vado

Vergine come il mattino, in primavera, oltre la città

Piccola come una pioggia estiva, per chi non ha sentito quello che hai detto

Qui vive il sogno del "più grande", come un vulcano spumeggiante

Vado e mi dico: tra poco è primavera.

Poi cade la pioggia, non io

Fenomeni, sei sveglio sopra il villaggio umano e la fuga da esso

Fenomeni, i tuoi angeli cantano amore, sotto la luna, lungo il fiume

Qui il silenzio diventa un vuoto, un cemento e un corridoio;

Abbiamo dimenticato le betulle e gli angeli nella neve.

E alcuni pensano che tu sia andato

L'oblio devasta liberamente e sputa paura su Miss Difficile

E la diga di Hjärter va in giro e lotta per non diventare qualcosa che assumi tu

Fenomeni, Tu sei la calma che la domenica si diffonde in tutte le piazze

Fenomeni, Tu predichi tanto appassionatamente la gioia quanto il dolore

Altrettanto ovviamente, il ghiaccio si rompe, come una volta si è congelato

E tu giochi la commedia ancora e ancora.

Ma abbiamo imparato qualcosa?

È solo che possiamo amare in concreto

E per quanto i tuoi angeli cantino magnificamente, l'oblio si stringe intorno al mio collo

Fenomeni, stai senza tempo tra le betulle e stendi la tua mano

Fenomeni, stai vivendo, lasciando vivere, un po' di calma nella terra vivente

Vergine come il mattino, in primavera, oltre la città

Grande come una nuvola temporalesca, quando tuoni sui blocchi dormienti

Qui vive il sogno del "più grande", come un vulcano spumeggiante

Presto il ghiaccio si incrina attraverso il fiume.

Sussurri piano: ben oltre la ricchezza c'è di più