Jag fattar ingenting - Lars Winnerbäck

inte en dag yngre

skriver jag en sång

jag har ältat alla ord

här över muggar och glas

vi kom varandra närmre

du och jag i vår

och jag är tacksam för

att du orkade lyssna

en sommar igen

kanske nån vecka på landet

kanske nån helg

i nån storstad söderut

du och din tjej

jag och min son ibland

planerna är skönt

om dom kan flyta lite nu

fan, det värker

det ilar då och då

det känns ibland som om alla har

förstått utom jag

att världen står och pekar

stackars han som tror

att livet är en dröm

han borde ta ett jobb

jag drack en kaffe hos Louise

på hennes uteplats igår

hembakt och en son

som lärt sig cykla just

hon berättade sin historia

och om styrkan hon fått

hur värdena ändras

när sjukdomar kommer

jag ville skjuta mig själv

redan på tunnelbanan hem

för hur svag jag har varit

och hur fel jag haft

två öl senare

var Skånegatan

ändå lite lockande

och framtidens ljus

jag fattar ingenting…

ännu inte äldre

tar jag flyget härifrån

och tänker att jag blivit lite

starkare

tänker att jag bara måste

se mig om

och leva lite mer

du vet hur jag är

men sen i mörkret på hotellet

i lappsjukans klimax

klickar jag fram bilder

som jag har i telefon

hon och jag i taxi

på väg från Gorkijparken

på ett sista försök

i Moskva

nu minns jag det som varmt

det där som frös i TV-soffan

dagarna vi inte orkade

prata med varann

jag tvivlar än en gång

och strör ut frågorna på bordet

nån säger nånting

nån annan nåt annat

jag kunde säga att jag önskar

hon förstod

men det är ju inte det

jag vill nog bara ändra sanningen

nu går solen upp

och jag står på en balkong

i ett land jag aldrig känt

och tittar österut

ett land jag aldrig känt

med nya smaker att förnimma

steg som måste tas

och mina hyllor för mig själv

stolt som en bödel

som bara gör sitt jobb

väntar jag på frälsning

och förståelse

jag fattar ingenting…

jag fattar ingenting

och jag ser bara tecken

bilder säger stanna

bilder säger gå

vi pratar inte mera

eller gifter oss till hösten

saker förändras

när tiden går

har jag väntat mig för mycket

blåste jag iväg

jag ser tillbaka på

en radda av affischer

jag tror jag drömde om ett liv

bara utan korridorer

utan korridorer

skulle jag bli lycklig

du kände mig när

åren var terminer

när sommaren var helig

och nätterna var allt

du har vart densamma

som en klippa genom tiden

med en hand som

verkat räcka åt oss alla

minns du när vi satt

utanför Strandbaden i Falkenberg

och lyssnade på när

havet blåste in

det var långt innan henne

det var långt före allt

men jag kan inte komma på

att jag saknade nåt då

jag ser regnet komma närmre

över floden

TV: n dövar tystnaden

i mörkret

tid tid

inte en dag yngre

skriver jag en sång

jag fattar ingenting…

non un giorno in meno

Scrivo una canzone

Ho impastato tutte le parole

qui sopra tazze e bicchieri

ci siamo avvicinati l'uno all'altro

io e te questa primavera

e sono grato per

che avevi la forza di ascoltare

ancora un'estate

forse una settimana in campagna

magari qualche fine settimana

in qualche grande città del sud

tu e la tua ragazza

io e mio figlio a volte

i piani sono belli

se possono galleggiare un po' adesso

accidenti, fa male

ogni tanto fa male

a volte sembra che tutti abbiano

capito tranne me

che il mondo sta e indica

povero chi crede

che la vita è un sogno

dovrebbe accettare un lavoro

Ho bevuto un caffè da Louise

ieri nel suo patio

cotto in casa e un figlio

che ha appena imparato ad andare in bicicletta

ha raccontato la sua storia

e sulla forza che ha guadagnato

come cambiano i valori

quando arrivano le malattie

Volevo spararmi

già sulla metropolitana di casa

per quanto sono stato debole

e quanto mi sbagliavo

due birre dopo

era Skånegatan

ancora un po' allettante

e la luce del futuro

Non capisco nulla…

non ancora più vecchio

Prendo il volo da qui

e pensando che sono diventato un po'

più forte

pensando che devo solo farlo

Guardami

e vivi un po' di più

sai come sono

ma poi nel buio dell'hotel

nel culmine della malattia lappone

faccio clic sulle immagini

che ho al telefono

io e lei in taxi

sulla strada da Gorky Park

su un ultimo tentativo

A mosca

ora lo ricordo caldo

quello che si è congelato sul divano della TV

i giorni che non abbiamo potuto sopportare

parlarsi

Ne dubito di nuovo

e sparpaglia le domande sul tavolo

qualcuno dice qualcosa

qualcun altro qualcos'altro

Potrei dire che vorrei

Lei ha capito

ma non è

Probabilmente voglio solo cambiare la verità

ora il sole sta sorgendo

e sono in piedi su un balcone

in un paese che non ho mai conosciuto

e guardando ad est

un paese che non ho mai conosciuto

con nuovi sapori da intuire

passi che devono essere presi

e i miei scaffali per me

orgoglioso come un carnefice

chi fa solo il suo lavoro

Sto aspettando la salvezza

e comprensione

Non capisco nulla…

non capisco nulla

e vedo solo segni

le foto dicono rimani

le immagini dicono di andare

noi non parliamo piu

o sposarci in autunno

le cose cambiano

col passare del tempo

Mi sono aspettato troppo

Ho spazzato via

mi guardo indietro

molti manifesti

Penso di aver sognato una vita

solo senza corridoi

senza corridoi

vorrei essere felice

mi hai conosciuto quando

gli anni erano futuri

quando l'estate era santa

e le notti erano tutto

sei stato lo stesso

come una roccia nel tempo

con una mano che

sembrava abbastanza per tutti noi

ti ricordi quando ci siamo seduti?

fuori Strandbaden a Falkenberg

e ascoltato quando

il mare è arrivato

era passato molto tempo prima di lei

è passato molto tempo prima di qualsiasi cosa

ma non riesco a pensare

che mi mancava qualcosa allora

Vedo la pioggia avvicinarsi

dall'altra parte del fiume

La TV attenua il silenzio

nell'oscurità

tempo tempo

non un giorno in meno

Scrivo una canzone

Non capisco nulla…