Nånting större - Lars Winnerbäck

Det sas på radion «Tidsvis uppehåll i Svealand»

Hon tänkte uppehåll är bra men inte nog

Jag skulle hellre se en riktigt bra förklaring

Och allt hon inte gjort, varenda tåg hon inte tagit

Står och tutar nere på gatan, bakom rullgardinen

Och hon vet att det är vår och att varje slant hon inte slängt

Har varit en onödig besparing

Och radion spelar låtar som hon glömt

Allting minner om en dröm som hon har drömt, hon säger

Här i bland ruinerna

Bland torra salta tårar

Här bakom rullgardinerna

Och alla uteblivna vårar

Här under askan utav sönderbrända drömmar

Ska vi bygga nånting större

Det står en man nere vid stationen

Och citerar nåt ur gamla testamentet

Och det syns så väl att han ljuger

När han talar om sin godhet och om satan

Och om livet som ett liv man borde skämmas för

Hon står och sneglar ner på torget

Där han predikar all sin rädsla inför Jesus

Och hon tänker «Jag vill aldrig vara rädd igen»

Och kväll blir natt och tankarna för stora

Det sjönk för djupt, nu har hon inget att förlora, hon säger

Här ibland ruinerna…

Jag går och aktar mig för vintern

Och för gråten och den stora depressionen

Jag har liksom gömt mig i ett halvår under täcket

För att skydda mig mot ensamheten och tvivlet

Och mot tomheten efter explosionen

Och jag ser stormen komma närmre och jag väjer

Tills hon ringer och jag svarar och hon säger

Här i bland ruinerna…

Alla radio si dice «Pausa temporanea in Svealand»

Pensava che le pause fossero buone ma non sufficienti

Preferirei vedere una spiegazione davvero buona

E tutto ciò che non ha fatto, ogni singolo treno che non ha preso

Stare in piedi e suonare il clacson in fondo alla strada, dietro le persiane

E sa che è nostro e che non sta buttando via un centesimo

È stato un risparmio inutile

E la radio trasmette canzoni che ha dimenticato

Tutto ricorda un sogno che ha sognato, dice

Qui tra le rovine

Tra lacrime salate asciutte

Qui dietro le persiane

E tutte le primavere perse

Qui sotto le ceneri di sogni infranti

Costruiamo qualcosa di più grande

C'è un uomo giù alla stazione

E cita qualcosa dall'Antico Testamento

Ed è così chiaro che sta mentendo

Quando parla della sua bontà e di satana

E della vita come vita di cui ci si dovrebbe vergognare

Si alza e guarda la piazza

Dove predica tutta la sua paura davanti a Gesù

E lei pensa "Non voglio mai più avere paura"

E stanotte è notte e i pensieri sono troppo grandi

È affondato troppo in profondità, ora non ha nulla da perdere, dice

Qui a volte le rovine...

Vado e attenzione all'inverno

E per il pianto e la grande depressione

Mi sono nascosto per sei mesi sotto le coperte

Per proteggermi dalla solitudine e dal dubbio

E contro il vuoto dopo l'esplosione

E vedo la tempesta avvicinarsi e mi rifiuto

Fino a quando lei chiama e io rispondo e lei dice

Qui tra le rovine...