Stackars - Lars Winnerbäck

Stackars mannen med medaljer

Som bara putsar sina minnen

Han sitter tyst bland gammalt skrot

Kan inte se får allt sot

Att ingen sitter mittemot

Stackars hon som flyter med

Som aldrig lärde sig ta sats

Hon som ägna all sin tid

Åt nåt hon inte ville bli

För det var bara där det fanns en plats

Stackars den som inte bry sig

Stackars dom som aldrig tyr sig

Till andra än sig själva

Och stackars fåglarna i bur

Och stackars dom som stänger in sig

Hundra dagar utan heder

Ja stackars dom som lever så

Stackars dom som tittar på

Hur märkligt kan man må

Ja stackars han som aldrig kämpar

Han som säger stackars mobb

Han som hamna först i kön

Och blev så nöjd med sin lön

Att han glömde sitt jobb

Stackars den som inte bryr sig

Stackars hon som aldrig fryser

Och alltid får vad hon vill ha

Ja stackars hon som har det bra

Stackars hon som ville opp

Men inte började från början

I skara står en man

Som låter henne trampa på

Och skrapa ansiktet i gruset

Ja stackars han som aldrig gråter

Fast han släpar på ett höghus

Vad är det ingen ska få se

Som ingen inte redan sett

Och vart ska det där huset

Stackars hämmade lakej

Och stackars dig och stackars mig

Det är en konstig värld vi lever i

Ja ingenting är vad man tror

Povero uomo con medaglie

Chi lucida i propri ricordi

Si siede in silenzio tra vecchi rottami di metallo

Non riesco a vedere ottiene tutta la fuliggine

Che nessuno è seduto di fronte

Povera donna che galleggia con

Chi non ha mai imparato a farsi carico

Lei che dedica tutto il suo tempo

A qualcosa che non voleva essere

Perché era proprio lì che c'era un posto

Povero a cui non importa

Povero giudizio che non tace mai

Ad altri oltre a se stessi

E i poveri uccelli in gabbia

E i poveri che si chiudono

Cento giorni senza onore

Sì, poverini che vivono così

Povera gente che guarda

Come puoi sentirti strano

Sì, pover'uomo che non litiga mai

Colui che dice povera folla

Colui che finisce per primo in coda

Ed era così contento del suo stipendio

Che ha dimenticato il suo lavoro

Povero a cui non importa

Povera donna che non si blocca mai

E ottiene sempre ciò che vuole

Sì, povera donna che sta bene

Povera donna che ha voluto alzarsi

Ma non è iniziato dall'inizio

Tra la folla c'è un uomo

Il che le permette di calpestare

E raschiare la faccia nella ghiaia

Sì, pover'uomo che non piange mai

Anche se si trascina su un grattacielo

Cos'è che nessuno dovrebbe vedere

Che nessuno ha già visto

E dove sta andando quella casa?

Povero lacchè ostacolato

E povero tu e povero me

È uno strano mondo in cui viviamo

Sì, niente è quello che pensi